Dag noll
Kl 1.15 ringde min väckning och jag gick ner för att krama min dotter och hjälpa henne ut i bilen, det var en lång och skön kram, jag tror jag höll inne för hennes skull, för att ej ge skuldkänslor, vet ej. Vinkade och kastade släng kyssar till bilen. Sedan gick man in för att försöka sova lite till, Micke var uppe ett tag, kände sig hungrig och ej trött. Det blev orolig sömn med mycket drömmar. När jag vaknade i ett så gott som tomt hus, utom katten kändes det ensamt. Sa till dem på jobbet att om jag inte är mig själv i dag så beror det på lite orolig sömn och Idas färd.
Så vid mellis disken i köket på jobbet brast det, plötsligt kom tårarna och längtan blev för stor. Jag tänkte på kramen på Ida, på att jag ej var med till Arlanda,, vart hon nu var......................Allt..............................
Nu är hon nog framme............................ Måste sova God natt.
Hej Anneli!
Såg i Idas kommentarer att ni också bloggar så jag kunde inte låta bli att gå in och tjuvkika lite. Måste bara berätta att för nästan trettio år sedan så körde min mamma mig till flygplatsen i Göteborg och vinkade av mig så glatt när jag gick igenom tullen. Först när jag kom hem ett år senare så fick jag veta att hon gråtit så mycket att hon var tvungen att köra åt sidan på motorvägen. Men sen tror jag inte att hon led något vidare under resten av året utan såg fram emot mina berättelser om hur det var "där borta". Jag tycker att Ida är jättemodig och beundransvärd som gör det här. Hon kommer växa enormt och bära med sig sina upplevelser i hela livet!
Kram
/Lo
Tack för ditt inlägg Lo, kul att höra av dig. Bloggar och bloggar ja, Ida vill att vi skall göra det men man är lite trög i starten, inte så van att anväda sig av detta média så mycket, men man ska ju lära sig, får inte vara en gammal bakåt strävare. Det var väl lite så för mig med som för din mamma, jag ville inte gråta och tala om för Ida hur jobbigt man tyckte det skulle bli, för jag ville ju så klart samtidigt att hon skulle åka och att hon skulle se fram mot det. Det var någon dag efter som det brast. Det är jobbigt nu med men så kul när man skipar med Henne och höra hur hon har det over there, helgerna är tommast, veckodagarna rullar liksom på. Kram Anneli
